Just det...ingen hejd här inte utan nu ser man ut som en ekorre i ansiktet p.g.a tanvärk! Ibland kan man inte annat än skratta åt all jävelskap som händer gång efter gång efter gång. Man får  bara hoppas det går över till dotterns bröllop.

Det jag skrev om ensamhet i förra bloggen gav ett visst gensvar från många. Jag kan tillägga att den här ensamheten jag känner så ofta har hållt på sen min mor dog. Den kommer och går och ibland måste jag bara få skriva av mig lite. Jag har inga problem annars att vara ensam då jag faktiskt trivs ganska bra med hon Örnen. Vi har liksom samma intressen och syn på saker och ting. ;) Men ibland kör livet ihop sig för mig och då har jag alltid haft mor som funnits där. Nu gör hon inte det längre och än har jag inte kommit på hur jag ska hantera det hela...trots att det gått så lång tid nu. Jag har försökt analysera vad det är jag behöver.... I huvudet och i hjärtat vet jag vad hon skulle rått mig till, vi kände ju varandra så väl. Så det kan inte vara det. Kanske mer det där att hon fanns där...någon att prata med...någon som man kunde luta sitt trötta huvud mot när allt känns för jävligt. En mor helt enkelt.....